moongirl

Innan det är dags för de två småknattarna i magen att komma ut till världen så vill jag ha Elviras förlossning nedskriven.

Dock kommer den vara ganska luddig med tanke på att det var över två år sedan (och lustgasen gjorde sitt jobb!). Men skriver det jag kommer ihåg :)

 

Allt känns som det ska. Mamma och jag åker till Ikano-huset och letar lakan och påslakan till vagga, och säkert lite andra saker också. Hittar dock inte riktigt det jag vill ha så mamma föreslår att vi åker in till city. Men jag orkar inte utan vi åker hem istället.

 

Robban är hemma. Tror att han var ledig denna dag, eller om han kommit hem från en överliggning. Hemma är han iaf. Kommer inte ihåg vad vi gör på dagen men på kvällen spelar han tv-spel och jag sitter i soffan sprättar upp örngott som vi ska ha som lakan i vaggan.

Mådde bra och haft en bra dag. Inget utöver det vanliga. Men klart att det är jobbigt att vara gravid i allmänhet.

Klockan blir 23 och jag sitter och sprättar örngott fortfarande. Tanken var väl att gå och lägga sig.

Men kände då att något började hända i magen. Men bara något litet.

Robban sa att det kanske var på väg att hända något? Men jag väntatde på denna latensfas man skulle gå igenom som de pratade så mycket om som skulle vara i cirka 20 timmar.

Vi går iaf och lägger oss. Men när klockan är 01 och jag börjar få jätteont får Robban ringa till BB. Jag pratar med dem och de säger det gamla vanliga typ: "ta en panodil, ett bad, använd riskudde". 

När jag varit på toaletten och måste lägga mig på golvet när en värk kommer är det dags att ringa igen, då är klockan 03 och de ber oss komma in.

Vi klockade väl inte riktigt några värkar. Robban somnade ju hela tiden :P Men de blev allt tätare ändå.

 

Plockar ordning på BB-väskan som är lite halvt som halvt packad och åker in till förlossningen och värkarna tilltar allt mer och det gör skitont! Är sjukt glad att vi ändå bor så nära US! Bilfärden på cirka 5 minuter kändes ändå som en timma. Många värkar kom det på den lilla tiden.

Robban släpper av mig utanför förlossningen. En securitasvakt tittar på mig och pekar dit jag ska.

Robban åker hem med bilen.

Jag ringer på klockan och försöker få fram mitt namn mitt under en värk. Fick upprepa mitt namn igen ;)

Sätter mig och väntar tills sköterskan (eller om det var två?) kom och hämtade mig. De frågade om de skulle ta väskan jag hade men envis som jag är så sa jag nej, ända tills jag fick en värk så jag var tvungen att nästan sätta mig på golvet. "Oj, vilken tung väska!" sa hon när hon tillslut tog den. "Ja, det är ett sexpack cola i" sa jag :D

 

Precis när jag kommit till rummet och de fått upp mig på britsen kommer Robban som cyklat tillbaka. (Dagen efter när vi kom hem upptäckte vi att han hade glömt låsa mitt i allt ;) )

En stund efter de har krånglat på mig CTG-utrustningen ber jag Robban hämta någon för nu är jag kissnödig. Han frågar om jag verkligen måste gå och ja, det måste jag!

Så ut och hämta en barnmorska som, tänker att jag inte alls är kissnödig utan att det är andra saker på gång, kopplar loss mig. Kommer inte längre än till sängkanten där jag i princip ramlar ihop på golvet av en stark värk. Bara att hoppa upp på britsen igen och koppla på CTG:n.

Att se siffrorna när värken ökar innan jag känner att jag hade ont var väldigt jobbigt. Försökte att kolla så lite som möjligt på monitorn för det gjorde mig mer förvirrad.

Värkarna tilltar hela tiden och eftersom jag kom in på förlossning och var öppen nästan 10 cm så fick jag ingen annan smärtlindring än lustgas. Tycker inte alls att den hjälper mot smärtan, blir bara mer och mer snurrig och tillslut lite deppig av den. Jag sa att det räcker nu, att jag ville hem, samtidigt som jag tänker för mig själv att det självklart inte går. Helsnurrig. Robban fick se till så att jag inte använde den för mycket.

Fick in lite rutin på lustgasen tillslut. Tittade till en snabbis på monitorn, såg att värken började, tittade bort och andades lustgas.

Allt är luddigt. Jag förstod inte alls vad som hände. När skulle jag krysta? Eller inte? Eller vara det en vanlig värk? Förstod att det blev mer allvar när de satte dit "gynekolog-benen" på britsen. Innan hade jag försökt stå på knä på britsen. Det funkade inte alls. Även fast det var så jag egentligen hade tänkt att jag ville föda. Men ryggläge var bekvämare och man kunde slappna av på ett annat sätt mellan värkarna, även fast det var korta stunder.

Jag skrevs in klockan 04:00 och till klockan 05:30 hade jag vanliga värkar för att sedan ha krystvärkar i 11 minuter. Elvira hade bråttom ut så barnmorskan var tvungen att stoppa henne så hon inte skulle flyga ut. Den känslan av smärta är i princip helt obeskrivlig. Det gjorde så fruktansvärt ont! Två gånger tror jag hon stoppade henne. Jag skrek och barnmorskan försökte att få mig att skrika mindre (vilket var lönlöst) eftersom Elvira var stressad i magen och hade väldigt hög puls.

Men efter 11 minuter, klockan 5:41, kom det lilla kladdiga krypet fram och lades på min mage :)

Vi frågade inte om det blev en tjej eller kille förens efter flera minuter. Då frågade jag "Vad blev det?". "Titta efter får du se", sa barnmorskan. Läskigt värre att lyfta upp den lilla lilla saken för första gången. Lite förvirrad av lustgasen såg jag ju navelsträngen, men kopplade fort att det inte var en kille utan tittade vidare och såg att det var en liten tjej!

Men allt är ju inte guld och gröna skogar fast hon var ute. Nu var det dags för moderkakan att komma ut. Jag antar att Robban nu hade Elvira eller att de höll på att pyssla med henne.

För det är en sköterska som hänger sig på magen och jag säger att det gör ont, hon hänger sig på magen igen och det gör ännu ondare och jag typ skriker, men ändå en gång till! Sjukt ont gör det! Men tillslut kommer även moderkakan. Kommer inte ihåg att den kom ut, om det kändes eller gjorde ont eller inte.

Sen var det dags att sys. Kändes som en evighet även fast det inte var många stygn som behövdes.

När allt var klart och Elvira hade gåtts igenom så fick vi dricka och smörgåsar. Dock inte hungrig direkt men försökte ändå pilla i mig något. När vi hade fått vara själv en stund kom någon in och sa att de snart skulle behöva rummet. Jag fick lov att duscha av mig fort (hur snabb är man efter en förlossning?!). Inte jätteenkelt när det rinner blod typ hela tiden...

Sen fick vi dela rum med en annan mamma till en början men när vi skulle sova fick vi ett eget rum som tur var.

Gick hem dagen efter i solskenet :)

 

 

Vår älskade lilla skrutt är nu lite mer än två år gammal. Älskar den lilla människan som ingen annan! <3